Idag hände något fruktansvärt.. fint,hemskt,vackert.. Kan inte hitta rätt ord på detta. Jag går fram till ett par äldre kunder i butiken som jag trodde ville ha lite hjälp. Dom vänder sig om och mannen  tittar på mig och gör att mitt hjärta stannar... Han hade is gröna ögon,vitt hår,spetsig näsa och såg EXAKT ut som min morfar gjorde.... Jag blev rädd, började studera honom och på ALLA sätt han rörde sig.pratade. Han hade samma doft och humor. Jackan i samma märke som morfars och lutade sig framåt när han kollade på mattan. Gråten satt i halsen hela tiden tills jag frågade om dom orkade bära den hem och han säger: Ja va fan de ska väl inte va så svårt? Har lite dålig höft men ska nog gå eller? Jag bröt ihop... tårarna sprutade och kunde inte hålla dom inne mer.. Han tog mig på axeln och frågade vad som hände och jag sa att du ser ut och är som min morfar som fick bort för 4 månader sedan... Jag tänke hela tiden VAD GÖR JAG?? Fyy dom måste tro jag är idiot.... Han klappa mig på axeln och sa något i stilen: Detta bevisar bara att du sakna honom förstår ja... Tror jag fick fram ett svagt ja... Ville egentligen SKRIKA ja!! Vi började små prata och tillslut tog jag mig själv i kragen och hjälpte dom ut med mattan och såg paret sakta men säkert gå iväg.. Stod kvar länge och bara tittade och kände hur min morfar var där på något sätt.. Hur han bara fanns där för några minuter igen.. :(

Går det att sakna någon såhär mycket ??? Kan inte beskriva med ord vad jag känner just nu. Allt känns bara tomt och en enorm saknad kom upp idag.... Hoppas nästan dom kommer tillbaka med mattorna dom köpte så jag kan få krama han ingen.... det var ingen sådan bamse kram. för det hade inte heller morfar gett. Alla som kände han vet nu vad jag menar...


Älskar dig morfar.. <3